De små sakerna jag inte vill missa.

Jag är rädd för att bli bitter. Bli en sur tant som hasar sig fram genom livet utan att se eller höra, utan att notera de där små sakerna som finns i världen. Små saker att förundras över varje dag.

De där små sakerna finns där även om man inte ser dem och även om de inte blir fångade i pixlar via en lins, men med en kamera i telefonen stannar jag oftar upp. Och om pixlarna och linsen får mig att stanna upp och se, då struntar jag i att det kan verka fånigt att någon tar en bild av till synes ingenting.

Publicerad 06.06.2017 kl. 19:57

Utan karta och kompass.

Det känns, ibland, som om jag har tappat bort mig själv. Jag vet inte mera vad jag vill, vad jag tycker om eller vad jag önskar mig av livet. I vardagens rullor hinner jag inte stanna upp och fundera på de här sakerna. Det händer att en tanke dyker upp, en tanke med någon form av svar, en tanke som drunknar under högar av tvätt, smutsiga fönster och skrikande barn.

Men i dag skall jag på dop och det mest akuta problemet är jag har inget att sätta på mig!

Publicerad 29.04.2017 kl. 08:31

Fortsättning.

Det är alltså inte livet i sig jag är trött på (för det har också varit fallet) utan hur det är just nu. Efter senaste inlägget var ungen nästan en vecka hos sin farfar och utöver barnfria kvällar hade jag en helt ledig dag och ojoj vad det var skönt!

Nu är det inte så att jag vill eller har ett behov av att ungen skall vara någon annanstans hela veckor, men jag önskar verkligen att det skulle finnas någon form av regelbundenhet i när han inte är hos mig. Här syftar jag främst på att ungen far kunde ta sitt ansvar och förstå att jag kanske skulle må bra av lite tid utan barnet.

Jag önskar mig inte veckor utan barn och jobb och bara skoj, ge mig två timmar i skogen och några rådjur (zooma in på andra bilden) och jag är ganska nöjd. Eller tid att dammsuga utan att en liten typ drar stöpseln ur väggen. Jag är inte så krävande.

Publicerad 02.03.2017 kl. 07:30

Bilder och några ord.

Utan tid för djupare analys kan jag konstatera att just nu ser mitt liv inte riktigt ut som jag vill. Men riktigt var det skavar är inte helt klart. Jag vill säga att fortsättning följer, men kan inte lova att det är sant.

Publicerad 16.02.2017 kl. 07:53

Det är jobbigare än man skulle tro.

Jag fick ett brev förra veckan. Alla andra föräldrar till barn som fyller sju i år fick också ett brev. Det kommer sådana brev ibland, automatisk post till alla som uppnår en viss ålder (eller deras föräldrar).

Jag tycker inte om de här breven, för de utgår från att alla barn i en viss ålder är som barn i den åldern är mest och följer samma stigar genom livet. I brevet som kom förra veckan fick jag veta att staden anvisar alla barn en plats i närskolan. Jag fick också veta vilken skola som gäller och när man skall anmäla sitt barn.

Det är nästan så att jag skulle villa anmäla ungen och sen lämpa av honom i närskolan i augusti. Det kan jag ju inte göra, mest för att ungen inte skulle uppskatta det, men också för att de på skolan borde veta att han inte skall börja där. Jag hoppas att de vet det, för jag tänker inte informera dem.

Vad jag önskar är att det skall framgå på andra ställen att han inte skall gå i sin närskola. Kanske jag reagerar för starkt, men föräldrar till barn med specialbehov har verkligen inget behov av att bli påminda om vad normala jämnåriga barn håller på med. Jag vet att det inte är ett stort problem, men det kan inte heller vara ett problem att klicka in lite information i ett register.

Jag räknar inte med att de här breven slutar komma. Vi fick information om närförskolan i fjol och om skolan i år, Tyska skolan informerade om sin existens, liksom Steinerskolan. Nu är det kanske lugnt några år, men där kring 2026 börjar väl info om andra stadiets studier att droppa in. Och sen kallas han på uppbåd.

Publicerad 04.01.2017 kl. 18:33

Vi lever och mår bra men är så himla upptagna.

Snart är det här året slut och det innebär inte någonting annat än att jag skriver fel ett antal gånger innan det nya årtalet sitter i minnet. Men så där annars fortsätter det mesta som förut. Förändringar sker när de sker och inte för att året byter, man måste vara redo för det nya, inte full på bubbeldryck och raketsmällar.

Snart dyker årsredovisningar upp på bloggar (eller är det en grej ännu?). Själv har jag inte mycket att säga, men här kommer lite bider från hösten.

Publicerad 26.12.2016 kl. 16:48

Det var möjligt.

Den här hösten kommer att gått historien som den jobbigaste och stressigaste sedan tidernas begynnelse. Tid är någonting som inte existerar, sömnen är kort och orolig och stressnivån stiger till oanade höjder. Den finska vintern gör inte saken mycket bättre.

Men det här skall inte bli en klagan. För oberoende dagarnas få ljusa timmar, arbetsuppgifter som ligger ogjorda och löprundor som skjuts upp till en obestämd tidpunkt mår jag bra.

Tröttheten beror på för lite sömn. Det är inte en trötthet som äter upp mig innifrån, som bor i varje cell i min kropp, som gör att den lilla gnutta energi jag har går åt till att finnas till.

Stressen beror på att arbetstid och arbetsuppgifter inte går ihop. Det är inte en stress som föds ur oförmågan att existera, obalans mellan vilja och förmåga. Det är inte en stress som uppstått i hjärnans djup, inne bland osammanhängande tankar om mitt varande som människa.

Mörkret beror på jordens förhållande till solen, inte på mitt förhållande till mig själv. Det är inte ett mörker som omsluter varje tanke, varje stund, allt som varit och allt som skall komma. Det är ett yttre mörker, inte ett som föds i mitt inre och sprider sig genom hela mitt väsen.

Må så vara att vintern är mörk, arbetet stressigt och mitt sömnbehov lidande. Jag mår bra. Och det är en fantastisk känsla för en som långa tider har undrat om det ens är möjligt.

Publicerad 15.12.2016 kl. 18:30

Det pågår en kamp.

Min kropp försöker lura mig. Den påstår att den behöver socker. Vädigt stora mängder socker. Att den skulle leva på endast socker. Och att all form av motion är det mest onödiga påhittet i världen.

Jag påstår att min kropp blir lurad av mörker och stress. Men min stackars hjärna får jobba hårt för att inte kroppen skall få som den vill. För hjärnan är inte heller immun för mörkret och stressen.

Publicerad 02.12.2016 kl. 07:58

Framsteg.

-Har du sett att det snöar ute? säger jag till ungen och han klättrar upp på fönsterbrädet för att titta ut.

Andra föräldrar till sexåringar kan ha svårt att förstå vilken glädje den här lilla situationen ger mig. Att han lyssnar, förstår och reagerar. Och glädjen är ännu större då han står kvar i fönstret och berättar vad han ser.

-Hund ute.
-Där åka pulka.
-Det är het.

Den sista får mig att reagera extra mycket. Het betyder eld. Men visst fan brinner det nere mot stranden och inte så lite heller.

Publicerad 05.11.2016 kl. 09:36

Problem som är för stora.

Det går trögt det här, bloggandet. En orsak är att bilder tagna med den nya kameran är för stora för att laddas upp direkt på bloggen. Så jag måste först öppna dem i något annat program, förminska dem, spara dem och sen får jag hit dem. Det blir lite väl många steg för en latmask som den här.

Annars är det kul med en ny kamera, presenter man köper åt sig själv brukar vara de bästa presenterna.

Annan kul ny grej är telefonen. Jag levde länge med en hederlig knappmobil och trodde att en smartare lur inte var så viktig. Jag hade väldigt fel. Den smarta telefonen är praktisk på många vis. Som att ha en kamera i fickan ständigt och jämt. Men bilder tagna med den är också för stora för att laddas upp direkt hit.

Publicerad 21.10.2016 kl. 07:31

Höst.

Jag vet inte när jag senast har njutit så här mycket av hösten. Kanske det bror på vädret, finare höstväder kan jag inte tänka mig. Kanske det beror på ljuset och färgerna, höstens nyanser tilltalar mig mera än högsommarens. Eller kanske det beror på mörkret som sveper in världen i sin stora famn. Det känns bra oberoende orsaken.

Publicerad 09.10.2016 kl. 20:39

Grisen gjorde mig gladare än jag vill medge.

Publicerad 18.09.2016 kl. 19:32

Ensam, tvåsam, tresam.

Jag har här den senaste tiden funderat på en sak, det började på våren och har hängt med någonstans i bakgrunden hela sommaren. Nämligen: parförhållanden. Eller att jag känner mig redo för ett och att jag känner någon form av behov för ett. Behovet är möjligtvis främst fysiskt, men det om det.

Men, men, saker får inte vara för enkla, då skulle livet bli för trist. Jag har noterat att det finns två kategorier bland eventuella partners. Dels de som inte är intresserade av barn, varken egna eller andras, dels de som är intresserade av barn, men då (främst) av egna framtida barn. Man kan lugnt säga att jag inte riktigt passar in i målgruppen: jag har ett barn (kategori ett samt några ur kategroi två springer och gömmer sig) och jag vill inte ha flera barn (resterande ur kategori två tar till flykten).

Eventuellt existerar det en tredje kategori som består av personer som kan tänka sig att ha ett förhållande med någon som redan har barn. Jag har inte träffat någon ur denna kategori, men jag kan gå med på att tro att den finns.

Men, mera men, sen är det en viss skillnad på barn och barn. Men åtminstone kan jag vara säker på, att den person som vill ha mig i sitt liv, med ungen och allt det innebär, är en sjujävla bra typ.

Publicerad 04.09.2016 kl. 10:37

Nu skall jag försöka mig på ett ställningstagande.

Jag kan medge att jag inte har satt in mig speciellt mycket i diskussionen om kvinnors klädsel på stranden som förs i Frankrike. Jag hade (till för en liten stund sedan) ingen aning om hur den omdebaterade burkinin ser ut. Jag tänkte mig en burka, men i tyg i samma typ som t.ex. simshorts. Eftersom det är mycket tyg i en burka, kunde jag förstå att burkinin förbjuds i simhallar, liksom simshorts är förbjudna.

Men jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara möjligt att införa ett förbud för en viss sorts klädsel på en allmän plats. Gäller förbudet bara burkinin? Får man klä sig i långbyxor och en stor munkjacka, det är typ lika täckande som en burka. Hur är det med en maxiklänning, tröja och en stor hatt?

I dag tog jag tummen ur reven och googlade burkini för att se vad som orsakade kabalik på rivieran. Och jag bara vad fan Frankrike? Kanske de skall ta och förbjuda våtdräkter också när de nu håller på. Och uv-dräkter med långa ärmar och ben. Och solhattar, kepsar och andra huvudbonader.

Visst finns det tillfällen och yrken då man inte kan täcka sitt ansikte och sina ögon, men på allmänna platser skall man få klä sig som man vill (eller typ som man vill, men ni fattar). Om problemet är att man inte ser den andra personens ögon (vilket inte gäller burkinin) borde väl solglasögon också förbjudas.

Publicerad 27.08.2016 kl. 15:32

Om du letar kan du hitta mig.

Vi lyssnade på radio på lande och det kom en låt på svenska som jag började sjunga med i, lite så där halvt omedvetet. Varifrån är den här sången, fundera mamma och då tänkte jag efter och det ploppade upp i huvudet, Hype. Ungdomsmusikalen som jag inte har ägnat en tanke på flera år, men tydligen ägnade så mycket tankar då den var aktuell att sångens ord ligger kvar i hjärnan.

Undrar hur mycket annan (mera värdefull) kunskap det gömmer sig bland mina grå? Och hur kan jag aktivt komma åt den?


Publicerad 21.08.2016 kl. 19:09

Jag befinner mig på den bättre sidan om 30-strecket. Är pedagog, men inte alltid så pedagogisk med mitt eget speciella barn. Jag fotograferar mycket, springer ibland, trivs i naturen, tar mjölk i kaffet, tackar inte nej till rödvin och älskar att gå barfota.

Bloggen fick sitt namn av de mörka moln som ibland hopar sig i mitt inre. Livet kan vara tungt, men asioilla on tapana järjestyä.
 

 


Senaste kommentarer

18.06, 18:47Utan karta och kompass. av
18.06, 18:44Utan karta och kompass. av kultakatriina
18.06, 18:42Utan karta och kompass. av kultakatriina
18.06, 18:39Utan karta och kompass. av kultakatriina
18.06, 18:35Utan karta och kompass. av kultakatriina