I dag var det vårfest på ungens dagis. Säkert en trevlig tillställning men ytterligare en påminnelse om att jag har ett barn som inte är som andra. Jag fick stanna på platsen i ca 10 minuter. Sedan tyckte ungen att vi skulle gå hem, för det är ju vad vi gör normalt.

Jag vet att en dagisvårfest inte är livets höjdpunkt, men det blir ytterligare en av de där små sakerna jag missar som jag trodde att skulle höra till livet som småbarnsförälder. Och när man missar tillräckligt med små saker blir summan ganska stor.

Det går så upp och ner hos oss. Kanske det gör det i normala barnfamiljer också, jag vet inte, jag har aldrig haft ett normalt barn. Men här pendlar vi från ena ytterligheten till den andra på sekunder.

Än är det glädje och gos, än ilska och raseri. Vilka som är de utlösande faktorerna lär jag aldrig få veta. Ena stunden kan ungen tala om att han vill ha ketchup på maten och i nästa flyger tallrik, makaroni och köttbullar genom luften för att det ändå inte skulle vara ketchup. Fast sedan plockade han upp all maten igen och ville ha den där ketchupen.

Jag vet aldrig vad jag skall vänta mig. Ibland utlöser en sak en viss reaktion, ibland en annan. Det är bara att försöka hänga med i svängarna och inte få ett nervsammanbrott.

Dagens bästa: Äntligen fick vi hem epikrisen och läkarutlåtandet från Habben. Ett stort minus för att det fanns vissa fel i texten. Det innebär mera telefonsamtal och mera väntande.

Vi hade ett helt sjuukt bra veckoslut. Helt galet.

Ungen cyklade som aldrig förr. Och han lekte på gården. På gården! Han sprang inte iväg mot tåget så fort dörren stod öppen. Vi kunde sitta i solen och njuta medan han öste stenar i en hink. Det kändes närapå normalt.

Dagens bästa: att få hänga med två nya personer som till och med orkade hålla ögonen öppna lite ibland. Och att få träffa andra mammor till speciella barn och prata med sådana som förstår.

Det får bli två bästa saker i dag för jag kan inte välja.

Även om jag älskar ungen väldigt mycket älskar jag också att få tid för mig själv. Jag blir helt enkelt en bättre människa av lite egentid. För att inte tala om hur mycket bättre jag blir som människa efter några nätter av ostörd sömn.

Just nu är jag en väldigt nöjd och god person. Jag har fått sova och äta och göra vad jag vill utan att någon stör mig. Jag känner mig väldigt tillfreds med livet för tillfället. Och när det igen är min tur att gå efter den där lilla personen från dagis kommer jag att vara en mycket bättre mamma.

Det var en strålande dag. Och jag syftar inte bara på vädret utan också på en viss treårings beteende.

Jag trodde att det skulle bli en katastrof att ha ungen med i Kajsaniemi. Att han skulle skrika och vara missnöjd och villa springa huvudlöst omkring. Men hur fel hade jag inte. Visst ville han gå runt och titta, men vilken treåring orkar stå och lyssna på när gamla människor pratar? Sedan fanns där gungor och tåg i närheten och ungen gillar både gungor och tåg. Lite mutade jag honom med russin och så fick han äta sitt livs andra chokladbit. Vi kan säga att chokladen var vappen till ära, inte alls för att barnets mor skulle få stå och prata en liten stund med en kompis.

Ungen har alltid gillat böcker, men han vill läsa dem på sina villkor. Det innebär att man aldrig hålls så länge på en sida och att mamma helst inte skall sitta bredvid. Om hon ändå gör det skall hon vara tyst och absolut inte peka på bilderna i boken. Det här är synd för jag tycker om att läsa högt. Dessutom är det bra att läsa för barn, så även om jag inte skulle gilla det skulle jag helst göra det ändå.

Men så i går på kvällen hade det hänt någonting. Då ungen skulle sova satt vi en god stund i hans säng och tittade tillsammans i en bok. Han tittade länge på vissa uppslag och jag fick berätta om vad där fanns och vad som hände. Jag fick till och med peka på bilderna. Han var väldigt uppmärksam och upprepade vissa ord jag sade. Mitt hjärta hurrade.

Det är en lång väg till att verkligen läsa en bok, men vi är ett till steg på vägen.