Där andas jag lite lättare.

Publicerad 14.06.2015 kl. 22:07

Ljus.

Publicerad 11.06.2015 kl. 20:11

Otillräcklig.

Ungen har blivit rädd för sitt rum. Eller någonting i rummet. Eller någnting som har hänt i rummet. Och det är lite jobbigt.

Jobbigt för att han skickar mig efter saker han vill ha från sitt rum. Och eftersom han inte pratar så bra vet jag inte alltid vad han vill att jag skall gå efter. Sedan står han gömd bakom dörrkarmen och pekar in i rummet och blir argare och argare.

Jobbigt för att han inte vill gå förbi dörren till sitt rum. Jag skall bära honom. Och hans rum ligger liksom mitt i så man måste förbi där ganska ofta. När jag stängde dörren blev det lite bättre, det räcker att hålla mig i handen för att komma förbi.

Jobbigt, och det här är det värsta, för att han är rädd. Och jag vet inte varför. Jag kan inte göra någonting för att hjälpa honom. Bara hålla dörren stängd och hålla hans hand. Men det räcker inte. Jag vill inte att han skall behöva vara rädd. Inte i sitt eget hem. Inte för sitt eget rum.

Jag bankar huvudet i väggen och svär.

Publicerad 10.06.2015 kl. 21:33

Om jag måste komma på något dåligt.

Ljuset den här tiden på året gör det svårt för mig att förstå att det är dags att gå och lägga sig. Samma ljus gör det svårt för ungen att förstå att det inte är dags att stiga upp.

Publicerad 09.06.2015 kl. 20:27

Råttan dansar sin egen dans.

När ungen är borta sitter mamma på sin röv och äter godis. Med datorn i famnen och så är klockan plötsligt läggdags.

Det händer att den lilla lediga tid jag har går åt till att jag inte gör någonting alls. Det ger mig lite dåligt samvete. Men samtidigt, om jag använder de korta lediga stunderna jag har till att göra och vara effektiv och få till stånd så bränner jag slut mig. Ibland behöver jag stunder då jag gör ingenting alls. Eller visst gör jag någonting, jag tar det lungt, jag låter hjärnan vila, jag tänker inte på borden och måsten. Det är också någonting, det är ganska mycket, det är viktigt.

Så jag sitter här. Och äter godis.

Publicerad 03.06.2015 kl. 22:07

Rätt ställe.

Min hjärna kan inte riktigt ta in att det faktiskt är juni om bara några timmar. Vart försvann mars, april och maj? Det har bara rullat på, vardagen, livet. Inte har vi gjort så mycket, jobb, dagis, simma, jumppa, lite sjukstuga, parken, cykla, hemma, äta, sova, leka. Inte så mycket men ändå massor, tillräckligt, sådant som vi gör och mår bra av.

Även om tiden bara försvunnit har det varit bra, grundkänslan är positiv, ljus, glad, lugn, nöjd. Bara ibland har jag känt att jag inte hinner med, att tiden rinner bort, att jag blir efter. Men det stannar upp, jag kommer ikapp, balansen återvänder. Vi är där vi skall vara.

Publicerad 31.05.2015 kl. 20:18

Inte helt korrekt.

Det slog mig att jag måste uppdatera presentationen där till höger. Den är inte helt korrekt just nu.

Mamma är jag fortfarande, det är egentligen det enda som aldrig förändras. Ålder, studier, jobb, hemort, civilstånd, namn, alla kan ändra med tiden. Kön är en lite mera invecklat, men inte heller det hugget i sten.

Men alltså: mamma. Många vill kanske inte i första hand se sig som mamma, men just nu är jag mest mamma, det blir inte tid över för annat, den tiden kommer senare. Barn är små bara en kort tid och den tiden kan man vara främst mamma.

Studerar gör jag inte mera, fick papprena i handen, kan kalla mig pedagog, sökte jobb, fick jobb. Och det gör jag nu, jobbar.

Springer gör jag sällan. Det finns inte tid. Ordna tid, tycker någon, men det är inte så enkelt när man är ensam med ett barn.

Kakor gillar jag, det har inte ändrat. Strumpor stickar jag och kameran har inte flyttat ut ur min väska. Gardinerna är inte mera öppna på natten, barnet vill sova i min säng och han sover lite bättre när det är mörkt. Tron på vänlighet försöker jag inte tappa.

Jag skall fundera lite på presentationen, men jag tror att jag gör det till en större sak än det är.

Publicerad 28.05.2015 kl. 07:03

Måste få spy ur mig.

Alltså vår nya regering, vad skall man säga. Mitt arbete berörs i högsta grad. Jo, det måste (väl) sparas, men varför på barnens bekostnad?

Den subjektiva rätten till dagvård begränsas till halvdagsvård då den ena föräldern är hemma eller arbetslösa. Det ska spara cirka 24 miljoner euro. (Yle)

Får se vad det innebär i praktiken.

Men lite matematik: ett barn i åldern 3-5 år är ett (1) barn i dagvård. Ett barn med halvdagsplats är 0,5 barn.

Det går sju barn på en vuxen, normalt tre vuxna med 21 barn. Om fyra av dessa barn har en förälder hemma räknas de fyra som två barn. Då blir det verkliga antalet barn 23. Sedan finns det barn som är 0,8 och barn som har lediga dagar. Plötsligt tränger vi kanske in 25 barn i samma grupp utan att antalet till pappers överskrider 21. Men 25 barn är 25 barn, oberoende av vad det står på de där pappren.

Och det blir bara bättre:

För att spara ska också förordningen om gruppstorleken i dagvården ändras. Det ska bli möjligt med åtta barn över tre år per dagvårdare mot sju i dag. (Yle)

Tre gånger åtta blir 24. I teorin, vad det blir i praktiken vete fan. Jag vet att dagvården kommer att lida, det blir förvaring av barn, ingen pedagogisk verksamhet, det blir sjukskrivna pedagoger, det blir inte lyckat för någon alls.

Publicerad 27.05.2015 kl. 21:49

Pippi på hjärnan.

De två senaste nätterna har jag vaknat och hört näktergalen. Eller också har jag drömt att jag har vaknat och hört näktergalen. Jag vet inte så mycket om fåglar, men jag har svårt att tro att näktergalen skulle trivas i våra kvarter. Antagligen har jag alltså drömt.

Orsaken till att min hjärna klämmer in denna lilla fågel i mina drömmar beror på att jag hörde den på veckoslutet. Annars skulle varken jag eller min hjärna veta hur den låter.

Den ser inte så speciell ut, men skenet bedrar.

(Bilder helt fräckt lånade från diverse sidor via google)

Publicerad 26.05.2015 kl. 21:29

Ordkorv.

Det följande är inte en djupt analyserad text, det är ord som jag har placerat efter varandra, ord som bildar en följd. Det är ett hopplock av tankar, det är ett försök till att få tag i en känsla och omvandla den till text.

Jag upplever inte att jag skulle vara avundsjuk på personer som har neurotypiska barn. Lite, för fan vad lätt de kommer undan, men inte så att jag tänker på saken så ofta. Visst dyker tanken upp ibland, varför jag?, men oftare är tanken varför mitt barn?. Den senare tanken hänger ihop med att ungen blir äldre hela tiden, jag känner en oro för honom, hur det skall gå i framtiden. Vår värld kan vara jävlig mot den som är annorlunda och en dag är jag inte mera här för att skydda honom från den världen. Jag tror alla föräldrar känner så, men känslan är extra stark då ens barn behöver en extra mycket.

Tillbaka till avundsjukan. Jag kände ett sting av avund på lördag. Vi var i en butik och en förälder med barn i släptåg kom in. Ett barn i ungens ålder, som följde efter föräldern så där som, de flesta, barn gör. Ungen satt i sin vagn, för han följer inte efter någon, om han kan går han vart han vill. Just där och då kändes det i hjärtat, lite, bara en sekund. Sen gick det om, vi köpte godis och en båt, vi gick hem.

I dag åkte jag efter ungen från dagis. Vi gick till butiken, vi åkte spårvagn. Vi var utan vagn, det gick bra. Han följer inte efter mig, men han gick med på att gå dit jag ville. Vi har mycket att öva på ännu, men vi har kommit en bra bit på vägen.

Publicerad 26.05.2015 kl. 11:46

Bara bilder i dag.

Publicerad 24.05.2015 kl. 19:04

Dagens tre.

En godispåse (som jag lyckades både öppna och äta (en del av) utan att den där lille filuren upptäckte någonting).

Fredag och veckoslut (efter en galen vecka).

Sol.

Publicerad 22.05.2015 kl. 19:01

Jag hann redan bli arg på mig själv.

Idioten här på andra sidan tänkte ordna upp lite bland bilderna på Photobucket. Följden var att inte en enda av de tusen bilder jag har laddat upp via den sidan mera syntes på bloggen. Photobucket varnade för att det skulle hända, men jag läste inte denna varning tillräckligt noga när den pluppade upp på skärmen, det är lätt att trycka på OK.

Då jag upptäckte vad som hade hänt ordnade jag fort tillbaka bilderna, vilket först inte verkade hjälpa. Eftersom klockan närmade sig tio förbannade jag mig själv för min dumhet och lade mig för att sova.

Nu på morgonen är bilderna tillbaka och jag drog en suck av lättnad. Jag skall inte mera ordna bilderna som redan finns på bloggen. Och jag skall läsa vad de står i rutor som pluppar upp.

Publicerad 22.05.2015 kl. 08:02

Vid linjens andra ända.

Publicerad 21.05.2015 kl. 21:04

I morgon återgår vi till det normala.

Tredje dagen hemma, både ungen och jag på väg att bli galna. Bästa mormor kom för en stund och jag fick en liten promenad. Och påfyllning i kylskåpet, det var så tomt att jag beställde pizza till lunch. Ungen har lekt med vatten och testat sina nya grodfötter i badkaret, de kommer inte riktigt till sin rätt där, men får tillstånd en ordentlig översvämning. Jag har städat i den grad att mamma undrade om jag är gravid. Vad det har med städning att göra vet jag inte, men svaret var nej. Dagens skönaste stund: dagssömn.

Publicerad 18.05.2015 kl. 21:24

Jag befinner mig på den bättre sidan om 30-strecket. Är pedagog, men inte alltid så pedagogisk med mitt eget speciella barn. Jag fotograferar mycket, springer ibland, trivs i naturen, tar mjölk i kaffet, tackar inte nej till rödvin och älskar att gå barfota.

Bloggen fick sitt namn av de mörka moln som ibland hopar sig i mitt inre. Livet kan vara tungt, men asioilla on tapana järjestyä.
 

 


Senaste kommentarer

18.06, 18:47Utan karta och kompass. av
18.06, 18:44Utan karta och kompass. av kultakatriina
18.06, 18:42Utan karta och kompass. av kultakatriina
18.06, 18:39Utan karta och kompass. av kultakatriina
18.06, 18:35Utan karta och kompass. av kultakatriina